När man når en punkt i sitt liv då tröskeln aldrig varit så låg att kasta sig, att kasta sig mot någonting hårt och kallt och okänt då är det dags att fundera om. För allt fungerar inte. När man är helt enkelt allt för trött för att lyfta en arm när man dinglar på livflottan och räddningsteamet är runt omkring en för att rädda en, då vet man att man inte bara ser ut som ett lik, man är en zombie, som ser, känner, hör men förstår inte.

Förut tyckte jag att jag var empatisk men numera är jag så egocentrerad som om min egen smärta skulle ha förnimmat alla andra, som om min smärta och jag är de enda som räknas. Jag hatar det, för jag vet att det kommer bita mig i reven ännu. Men när man inte orkar när det enda jag ser och vet är att klimpen i mitt bröst är det enda jag kan fokusera mig på, den måste bort. Hur man än skriker, gråter och hatar så går det inte den sitter fast som den värsta cancer tumören någonsin, den sprids och förpestar vem jag är, vem jag än möter så är jag förpestad.

Jag vet ärligt talat inte hur jag skall orka, jag orkar inte bita ihop mera, dödslängtan blir bara starkare för var dag som går och vad händer sen när det helt enkelt bara kvittar för mig? Än sålänge är min självbevarelsedrift och min ansvarskänsla det enda som håller mig kvar, men tänk om jag blir så sjuk att jag inte känner dem mera.

Så vart fortsätter en desperat och ensam själ?