Kent sjunger i sin låt berg och dalvana; "När jag blir grå, när jag faller orkar du för två"

Och exet mitt sa att han skulle orka för oss, för alltid, fan så de sket sig.

Kent sjunger även i en annan låt; "Är du lycklig nu, nu när allting tar slut" och det lär ska stämma bättre in på hans känslor. Underligt hur låtar blir minnen man vill hålla kvar men ändå glömma, som till exempel Guns n' roses låt "Think about you" den som var vår låt den kan jag ännu heller inte höra utan att få en klump i magen, utan att känna hur en bit av det jag redan byggt upp faller ihop.

Elvis är en annan gubbe som jag inte kan höra men tacka vet jag argsint musik som handlar om svek, om sorg, om ilska och hat, det dövar smärtan. Och trots att exet var ett extremt heavyfan så finns det låtar som jag kan höra på utan att dö inombords och jag finner ny mening i att sätta cd:n och spela.

Min kompis skall skilja sig fick jag veta idag, och trots att det som naturligast skulle vara så var det hennes blivande ex make som berättade det när jag frågade hur dom hade det. Jag är ganska kluven, om dom som verkade ha allt inte klarade det, så hur skulle jag och exet ha klarat oss när ja, vi hade allt vi med dvs i problemväg.

Vi hade en tent i skolan idag, vi ägde, vi rockade, vi var bäst. Det var alltså en muntlig tent, en som gjordes i grupper, vi skulle debattera kring 9 frågor utifrån en ideologi, jag var feminist, konstigt nog är det en ideologi jag aldrig känt som min. Och ironiskt nog hade slumpen kastat en man med i gruppen så vi hade en bred variation. Men vi klarade oss som bäst i test och jag flög omkring på det en god stund, två bra prestatione under en kort tid, kanske jag överlever ännu..

Tiden berättar, men trots att andras sorg aldrig är trevligt men, jag fick styrka idag av att veta att det är inte mig det är fel på, det är systemet, vi har alla blivit marionetter i denna värld som förespråkar individualism och "följa hjärtat" vad hände egentligen åt "tills döden skiljer oss åt"?