Jag fick idag bilderna ut från min gamla söndriga dator och tittade på dem just som bildspel, flickorna som vuxit så och det där lilla stinget i mitt bröst att snart är mina babyn stora och tänk om ändå jag skulle få vara gravid igen.

Men mest var bilderna av mig och exet de som drev genom mitt hjärta, genom min själ och jag ville bara nå honom igen, bara ligga i hans famn och veta att han e min o ingen annans.

När slutar det värka? När kan jag gå vidare? Kommer jag att kunna gå vidare? Kommer jag någonsin att träffa nån som vill vara med mig, en så motbjudande människa som jag? En sönderslagen förbittrad kvinna utan hopp.

Det tar så ont, och hur jag än skriker eller gråter så försvinner smärtan inte, ångesten förvärras och sorgen bara växer. Jag vill inte vara ensam mera, jag klarar inte av livet ensam, kan jag inte gå tillbaks och göra saker och ting lite annorlunda, jag orkar inte, vem skall hjälpa mig nu?

Varför man slår sig själv så totalt, plågar sig själv att se bilder av kärlek och passion, då när den en gång fanns, varför känns allting så hopplöst? det är ju 9 månader sedan jag blev ensam, kommer jag bli en förbittrad kärring som aldrig kommer över honom?