Ja, så jag separerade då i maj från vad jag trodde var min livs stora kärlek men jag hade solklart fel iom att han vänsterprasslade. Nå transaktionen till att bli en sinkkumamma var allt annat än lätt och jag insåg att denna kris klarar jag inte av ensam så jag sökte mig till terapi var jag fick diagnosen, medelsvår depression.

Idag har varit en mörkare dag, i skolan behandlade vi sorgarbete när ens barn dör och jag fick hela tiden impulser att fara till dagiset efter mina barn, hålla om dem och säga att jag älskar dem. Men när det kommer till kritan så misstänker jag att min depression påverkar starkt hurdan mamma jag är, för när vi kom hem så ville jag bara lyssna på musik och gråta, inte spela memory, inte se på film, inte leka med muminhus eller koka gröt. Melinda har en väldigt krävande trots period och jag vet inte riktigt vad jag skall göra av mig själv när läggdags närmar sig och Melinda skriker helt röd i ansiktet att hon vägrar. Och jag orkar inte, jag orkar inte strida.

I mitt huvud snurrar dystra tankar om liv och död och krossade drömmar, jag är 22 år och det känns som om livet är förbi, som om barnen är min enda orsak att fortsätta andas. Jag är så full av självhat och osäkerhet att jag snart exploderar, och efter varje terapi session längtar jag till nästa, jag vill gråta ut min enorma sorg och besvikelse, vakna upp och inse att allt var en mardröm, men hur jag än försöker så är allt detta verklighet.

Att orka vidare är det svåraste, att inte stanna upp och förlamat se sig omkring hur alla andra rör sig vidare men jag, jag bara stampar på stället, fullständigt oförmögen att ta kontroll.

Överallt får jag kommentarer om hur stark och modig jag är, men det är ett jäkla skämt, jag är skakad och jag sörjer och vet inte när sorgen försvinner.

Så jag har "dejtat" en typ i snart 2 månader, "dejtat" inom citat för vi har än så länge inte kyssts och jag är kluven om vad han tänker och vart han ser att vi e påväg, delvis är jag mycket rädd för att han ser hur borttappad jag är och vill ge mig utrymme att hela mig själv, eller så ser han att det inte finns en chans i världsuniversum att han och jag skulle bli ett par. Så varför frågar jag inte honom? Nå för att jag är så otroligt rädd för att bli bränd, svedd och skadad igen att jag hellre hänger mig fast i det lilla jag får, med övertygelsen om att det inte finns hopp eller lycka för mig i framtiden. Jag är en hasbeen, en loser, och nu betalar jag för allting, mitt självförtroende e sönderslaget och jag orkar inte pussla ihop det.

Så jag är 22 år gammal och påväg mot ett bittert slut var livet blev just precis så mörkt som jag misstänkte, hoppas döden ger nåd åt mig och att all smärta är borta efter det.

I helg smakade jag på friheten, men jag är lite som en gäst i världen när jag far ut, stämningen var prima, jag hade jätte kul och blev till och med uppraggad men tackade nej.

Sänder jag månne ut signaler om att jag mår dåligt och hatar livet, eller är jag helt utom all räddning?

Slut rapporterat från avgrunden, imorgon är kanske en bättre dag

-M